Dundermusen

Jag grät i tjugofem timmar
Uppehåll hade jag ju i sömnen
Men det var en sorglig sömn

Caligula väntar nog ändå
för nånting har stannat för oss två
jag trycker tillbaks så gott jag kan
jag håller mig upprätt i din famn

Så gick jag vilse också
I en stad som jag ska känna
Men jag känner Den inte
Inte alls

Jag har börjar gråta näsblod
Det är tecknet
Som jag vet om
Men som jag inte vill kännas vid

Det är bra
Jag mår bra
Det ordnar sig
Jobb? Nej det har jag inget.
Vad sa du? Utbildad lärare?
Jo det stämmer
Men du vet hur det är
Undanflykter
Ursäkter
Urskuldrande
Men det är väl tur
Att du har det här

Ja det är tur
En jävla tur
Att jag har det där
Som jag inte alls vill ha

Förr eller senare faller allt.
När det verkligen faller
Så faller det rejält.

I natt var min värsta natt på väldigt länge.
Varje muskel i kroppen låg på helspänn.
När man hör från någon som ska föreställa ens P
att man är ett psykfall och dum i huvudet så
tror man på det efter ett tag.

När hoten kom blev vi tvugna att ringa männen i blå uniform
Men de kan inget göra
Psykisk misshandel kan man inte bevisa
Det är inte värt någonting
En blåtira, ett klösmärke eller bara en rodnad på huden
hade betytt mer

Så männen i blå uniform kom
Sedan gick de
Med oss kvar
Han ringde från sin mobil till hemtelefonen hela natten
I hopp om att vi skulle svara
Och när vi svarade kom han med sexuella anspelningar
Jag ville bara kräkas
Hela jag blev äcklad och illamående när jag hörde grova ord komma ur hans mun
Till slut drog vi ur jacket
Då satte han dit det igen
Han ringde och ringde
Trots att vi inte svarade
Trots att klockan var fem på morgonen
När han insåg att det inte fungerade
kom han in i rummet istället
En gång var femte minut

Men det är inte värt någonting
Att bli utsatt för det här
Det kan man inte bevisa
Det betyder ingenting
Den psykiska smärtan
finns inte nerskrivet någonstans

Idag har det fortsatt
Mamma får höra saker om sig själv
som jag bara trodde att man sa på film
Men det händer tydligen på riktigt

Han tycker att vi ska ringa till männen i blå uniform och be om ursäkt
Jag vill gärna be om ursäkt
För min flathet
För att jag är för feg för att hitta ett jobb där jag bor
För att jag tillåter mig tassa på tå
För att jag tvingar mig att stå ut
Men det är nog inte männen i blå uniform som jag ska be om ursäkt till

Han är utanför dörren nu
Jag är så rädd att han ska komma in och skrika på mig
Men min räddare är på väg
Aldrig har jag väl längtat efter en blå golf
så mycket som just nu

Det känns speciellt.
Det vi har.
Du och jag.

Jag skriver och du lyssnar.
Det har blivit en hemlighet, något mellan oss.

När man lever i ett helvete vill man gärna därifrån.
Ganska fort.
Snabbt.

Men det är inte så lätt när man inser att man aldrig kommer därifrån.
Man kommer baa närmre djävulen.

Mitt liv kan inte fucka upp sig så mycker mer just nu.
Jag är pank.
Arbetslös.
Får ingen a-kassa.
Berättigad till noll kronor.
Soc vill inte ge mig pengar.
Jag har fonder som jag vägrar sälja.

Jag har en Någon. En Någon som gör allt för mig.
Om det skulle fucka sig med Någon också så är det bara att säga "check".

Allt jag behöver är en säng, en egen toa med dusch och en dator med internet.
Men inte ens det får jag.

Istället får jag mitt flickrum och en alkis som har förstört mitt liv.
En alkis som jag inte blir av med.
För att bli av med alkisen måste jag göra mig av med jobbet.
Och jobbet betalar mina räkningar.

Tough call.

Vem är du?
Min enda unika besökare?
Som följer mig dag efter dag?

Aldrig har väl en besökare varit så unik som just Du.

Jag längtar efter farlig kärlek.
Destruktivt.
Äckligt.
Förnedrande.
Sån där kärlek som gör så ont.
Sån där kärlek som aldrig riktigt går över.

Jag behöver smärta nu.
Fysisk.
Psykisk.

Vad.
Fan.
Som.
Helst.

Bara det gör ont som fan.

Hon har börjat viska igen.
Med slutna ögon och kluven tunga.
Berätta.
Du får inte glömma.
Glöm mig aldrig.
Förgätmigej.

Förlåt mig ej.